Samhällsanalys

Jag har funderat på om inte jag är på väg att bli deprimerad… Egentligen hatar jag att klaga och ens erkänna att det skulle finnas en chans till att jag skulle vara deprimerad eftersom jag ju inte lider utav något allvarligt och jag har dessutom alltid avskytt folk som är så otacksamma i livet att de inte inser att de faktiskt har det bra mycket bättre än vad många andra i världen har…
Det är bara det att på senaste tiden har någonting helt enkelt känts ovanligt fel, och många gånger känns allt fel.

Nu för tiden tycks jag hitta negativa saker med nästan allt, mig själv, min omgivning, samhället o.s.v. Jag känner att jag är fruktansvärt trött på så mycket. I flera dagar har jag nu gått och tänkt på vad som är fel på det här jävla samhället egentligen. Jag vet inte vad det är jag hatar mest, om det är hyckleriet eller den brutala egoismen, eller något annat vanligt förekommande som jag inte kan komma på just nu. Vad som också stör mig är att det faktiskt inte går att komma undan samhällets lagar och normer, eftersom man tvingas vara en del av det, och därför måste man alltså anpassa sig. Det är svårt att bara säga “Nej, jag vill inte leva på det här sättet utan jag tror jag hellre vill leva så här”. Det spelar ingen roll att folk säger att de är öppna och hänsynsfulla, de kommer fortfarande att döma en eller tycka att man är galen bakom ryggen på en, eller i vissa fall t.o.m. framför näsan på en.

Något som jag kan tycka är väldigt konstigt är klassificeringen på vad som anses accepterat och vad som inte anses accepterat enligt samhällets normer (iofs också enligt lagarna). Många gånger går det helt enkelt inte ihop och vissa saker som faktiskt kan vara riktigt befängda blir aldrig ifrågasatta; man bara accepterar det. Sen är detta, som jag nämnde innan, en del av hyckleriet. Individualismen är ett exempel på en typisk grej som prioriteras i väst. Alla blir vi uppmuntrade till att vara oss själva, lyssna på vår egen vilja och uppfylla våra egna drömmar, men givetvis tycks också detta ha en gräns. För Gud nåde den som får för sig att göra eller tycka något som ingen annan gör! Då är man ju konstig, eller i värsta fall betraktas man som galen! Nej, det är i vårt samhälle underförstått att alla ska växa upp, utbilda sig, skaffa sig ett bra jobb och jobba stenhårt dessutom, helst ska man bli rik också (och kan man klämma in titeln “kändis” i sin livshistora får man ju dessutom en guldstjärna!). Därefter, när man nu gjort karriär, ska man vid sisådär 30-40 år skynda sig att gifta sig (eller vara sambo för de som känner sig alltför “bundna” i ett äktenskap och måste ha det lätt för sig för att lämna ett förhållande…) och skaffa barn, för att sedan återgå till att engagera sig i det stressfyllda och krävande arbetet precis som innan när barnen väl har växt lite. Har det aldrig slagit någon att framgång i karriären kanske inte nödvändigtvis är huvudingrediensen till lycka?

Missförstå mig inte, jag säger inte att man inte ska jobba, för det är klart att det är både svårt och jobbigt att inte ha en egen inkomst men varför denna besatthet med att vara så framgångsrik och ha så mycket pengar? Vad är det egentligen som säger att man skulle bli lycklig av att ha mycket pengar? För er som någon gång har sett filmen Fight Club så kan jag säga att det här citatet av Brad Pitt beskriver till stor del, min poäng i den här paragrafen: “We are by-products of a lifestyle obsession. Murder, crime, poverty, these things don’t concern me. What concerns me are celebrity magazines, television with 500 channels, some guy’s name on my underwear.”
Jag kan i ärlighetens namn säga att min åsikt om shopping kan variera väldigt mycket. Om jag verkligen vet vad jag vill ha tycker jag om att kolla efter det där speciella jag längtar efter men det har funnits oräkneligen många gånger då jag har gått förbi många klädaffärer och nästan mått illa av tanken på att gå in och köpa något därifrån… T.o.m. TV känns sjukt monotont nu för tiden… Det känns nästan som om jag har växt ifrån TV för inget som visas är något jag orkar engagera mig i.

Annat som gör mig fruktansvärt trött på det här samhället är den byråkratiska metoden att allting ska gå igenom en process. Så fort det gäller viktiga grejer (spelar nästan ingen roll vad det rör sig om) kan man aldrig som vanlig människa lita på att saker och ting ska fixa sig genom ett enda telefonsamtal. Nej då, man måste ständigt vara beredd på att behöva kontakta först person A, som vill att man ska vända sig till person B, som säger att denne inte sköter just den här typen av saker utan måste koppla en till C som ringer D som sedan kräver att man ska fylla i någon blankett och posta den till och skicka den till E, som i sin tur påstår att man ska vända sig till A och sedan är man åter tillbaka på ruta ett…Till slut är man som individ så hjälplös och trött att man tappar hoppet på ens försöka mer. Fy fan vad sådant gör mig arg!

Nej, det finns så mycket grejer som är fel i det här perfekt organiserade och lagbundna samhället. Man anses exempelvis vara en ociviliserad idiot om man prioriterar att skaffa familj istället för att göra karriär. Visst, jag kan erkänna att jag tycker att utbildning och en viss ekonomisk säkerhet ska komma innan familjen men samtidigt tycker jag det är sjukt modigt av de unga människor som hittar sätt att klara sig och ändå gifter sig och skaffar barn, vilket man ju tydligen inte “får” göra innan man är minst 30 år i dagens samhälle.
Egentligen har jag nu bara nämnt några få saker som jag stör mig på. Det finns ju t.ex. också det sjuka kroppsidealet, djurplågeriet (vad ger människor rätten att tro att de kan göra precis vad fan de vill mot andra varelser på jorden?), klimatmisshandeln, egoismen och den totala bristen på hänsyn till andra människors lidande, och tja… listan kan göras lång..

Det var egentligen inte meningen att jag skulle babbla så mycket men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så hjälplös och kanske låter som någon gnällig tonåring men jag kände att jag var tvungen att få ut det jag kände och tänkte. Jag hoppas att känslan av depression går över snart, men det är svårt att ha sina naiva fantasier om hur vacker världen är när man var barn och sedan som tonåring och vuxen upptäcka att allting kanske var en lögn…