Jag har funderat på det här med att kallas flicka eller tjej några gånger. Detta framför allt för att jag några gånger har frågat mig själv om jag borde ha en rubrik där det står just “Flickan” uppe i menyn (som jag ju har) eller om jag helt enkelt bara borde skriva “Om mig” där som många andra oftast väljer att göra. Jag tvekade just för att jag inte riktigt visste om jag hade någon “rätt” att kalla mig själv för flicka.

Jag är visserligen 20 år och därmed anses jag som vuxen (eller i alla fall myndig) men visst kallas många i min ålder för tjejer. Det gör ju jag och de allra flesta jag känner. Av någon anledning signalerar just ordet “flicka” att någon oftast är lite yngre, fast att det har exakt samma betydelse som “tjej”.

Skälet till att jag hakar upp mig på en sådan här sak är nog för att jag inte riktigt klassificerar mig själv som vuxen, eftersom en vuxen, enligt mig, är någon som har större livserfarenhet än vad jag har. Alltså runt 30 sådär. Då är man vuxen, har jag av någon oförklarlig anledning kommit fram till.

Sen har jag dessutom kommit fram till att det ju finns väldigt många “flickor” som är yngre än vad jag är, alltså oftast barn då. Å andra sidan finns det oerhört många fler av det kvinnliga könet som har betydligt fler år på nacken än vad jag har. Så eftersom jag generellt sett fortfarande anses vara väldigt ung så kan jag väl ändå fortfarande anses vara en flicka? Speciellt eftersom jag inte riktigt har nån koll på var gränsen går mellan “flicka” och “kvinna”. Själv skulle jag få spel och känna mig nästan obehaglig till mods om någon kallade mig för kvinna!

Har alltid tyckt att ordet “kvinna” är något man kallar någon som är vid 30 års åldern med eller utan barn. En tjej/flicka har oftast inga barn (såvida vi inte snackar tonårsmammor, som är något helt annat), enligt mig.
Aja, gränsen verkar vara väldigt otydlig så det gör att t.o.m. jag själv känner mig osäker på hur jag definierar begreppet “flicka” jämfört med “kvinna”. Även fast jag ju egentligen oftast använder ordet “tjej” och inte “flicka” men you catch my drift.

Jag har funderat på om inte jag är på väg att bli deprimerad… Egentligen hatar jag att klaga och ens erkänna att det skulle finnas en chans till att jag skulle vara deprimerad eftersom jag ju inte lider utav något allvarligt och jag har dessutom alltid avskytt folk som är så otacksamma i livet att de inte inser att de faktiskt har det bra mycket bättre än vad många andra i världen har…
Det är bara det att på senaste tiden har någonting helt enkelt känts ovanligt fel, och många gånger känns allt fel.

Nu för tiden tycks jag hitta negativa saker med nästan allt, mig själv, min omgivning, samhället o.s.v. Jag känner att jag är fruktansvärt trött på så mycket. I flera dagar har jag nu gått och tänkt på vad som är fel på det här jävla samhället egentligen. Jag vet inte vad det är jag hatar mest, om det är hyckleriet eller den brutala egoismen, eller något annat vanligt förekommande som jag inte kan komma på just nu. Vad som också stör mig är att det faktiskt inte går att komma undan samhällets lagar och normer, eftersom man tvingas vara en del av det, och därför måste man alltså anpassa sig. Det är svårt att bara säga “Nej, jag vill inte leva på det här sättet utan jag tror jag hellre vill leva så här”. Det spelar ingen roll att folk säger att de är öppna och hänsynsfulla, de kommer fortfarande att döma en eller tycka att man är galen bakom ryggen på en, eller i vissa fall t.o.m. framför näsan på en.

Något som jag kan tycka är väldigt konstigt är klassificeringen på vad som anses accepterat och vad som inte anses accepterat enligt samhällets normer (iofs också enligt lagarna). Många gånger går det helt enkelt inte ihop och vissa saker som faktiskt kan vara riktigt befängda blir aldrig ifrågasatta; man bara accepterar det. Sen är detta, som jag nämnde innan, en del av hyckleriet. Individualismen är ett exempel på en typisk grej som prioriteras i väst. Alla blir vi uppmuntrade till att vara oss själva, lyssna på vår egen vilja och uppfylla våra egna drömmar, men givetvis tycks också detta ha en gräns. För Gud nåde den som får för sig att göra eller tycka något som ingen annan gör! Då är man ju konstig, eller i värsta fall betraktas man som galen! Nej, det är i vårt samhälle underförstått att alla ska växa upp, utbilda sig, skaffa sig ett bra jobb och jobba stenhårt dessutom, helst ska man bli rik också (och kan man klämma in titeln “kändis” i sin livshistora får man ju dessutom en guldstjärna!). Därefter, när man nu gjort karriär, ska man vid sisådär 30-40 år skynda sig att gifta sig (eller vara sambo för de som känner sig alltför “bundna” i ett äktenskap och måste ha det lätt för sig för att lämna ett förhållande…) och skaffa barn, för att sedan återgå till att engagera sig i det stressfyllda och krävande arbetet precis som innan när barnen väl har växt lite. Har det aldrig slagit någon att framgång i karriären kanske inte nödvändigtvis är huvudingrediensen till lycka?

Missförstå mig inte, jag säger inte att man inte ska jobba, för det är klart att det är både svårt och jobbigt att inte ha en egen inkomst men varför denna besatthet med att vara så framgångsrik och ha så mycket pengar? Vad är det egentligen som säger att man skulle bli lycklig av att ha mycket pengar? För er som någon gång har sett filmen Fight Club så kan jag säga att det här citatet av Brad Pitt beskriver till stor del, min poäng i den här paragrafen: “We are by-products of a lifestyle obsession. Murder, crime, poverty, these things don’t concern me. What concerns me are celebrity magazines, television with 500 channels, some guy’s name on my underwear.”
Jag kan i ärlighetens namn säga att min åsikt om shopping kan variera väldigt mycket. Om jag verkligen vet vad jag vill ha tycker jag om att kolla efter det där speciella jag längtar efter men det har funnits oräkneligen många gånger då jag har gått förbi många klädaffärer och nästan mått illa av tanken på att gå in och köpa något därifrån… T.o.m. TV känns sjukt monotont nu för tiden… Det känns nästan som om jag har växt ifrån TV för inget som visas är något jag orkar engagera mig i.

Annat som gör mig fruktansvärt trött på det här samhället är den byråkratiska metoden att allting ska gå igenom en process. Så fort det gäller viktiga grejer (spelar nästan ingen roll vad det rör sig om) kan man aldrig som vanlig människa lita på att saker och ting ska fixa sig genom ett enda telefonsamtal. Nej då, man måste ständigt vara beredd på att behöva kontakta först person A, som vill att man ska vända sig till person B, som säger att denne inte sköter just den här typen av saker utan måste koppla en till C som ringer D som sedan kräver att man ska fylla i någon blankett och posta den till och skicka den till E, som i sin tur påstår att man ska vända sig till A och sedan är man åter tillbaka på ruta ett…Till slut är man som individ så hjälplös och trött att man tappar hoppet på ens försöka mer. Fy fan vad sådant gör mig arg!

Nej, det finns så mycket grejer som är fel i det här perfekt organiserade och lagbundna samhället. Man anses exempelvis vara en ociviliserad idiot om man prioriterar att skaffa familj istället för att göra karriär. Visst, jag kan erkänna att jag tycker att utbildning och en viss ekonomisk säkerhet ska komma innan familjen men samtidigt tycker jag det är sjukt modigt av de unga människor som hittar sätt att klara sig och ändå gifter sig och skaffar barn, vilket man ju tydligen inte “får” göra innan man är minst 30 år i dagens samhälle.
Egentligen har jag nu bara nämnt några få saker som jag stör mig på. Det finns ju t.ex. också det sjuka kroppsidealet, djurplågeriet (vad ger människor rätten att tro att de kan göra precis vad fan de vill mot andra varelser på jorden?), klimatmisshandeln, egoismen och den totala bristen på hänsyn till andra människors lidande, och tja… listan kan göras lång..

Det var egentligen inte meningen att jag skulle babbla så mycket men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så hjälplös och kanske låter som någon gnällig tonåring men jag kände att jag var tvungen att få ut det jag kände och tänkte. Jag hoppas att känslan av depression går över snart, men det är svårt att ha sina naiva fantasier om hur vacker världen är när man var barn och sedan som tonåring och vuxen upptäcka att allting kanske var en lögn…

Aldrig i mitt liv har jag varit den som kan släppa grejer eller bli glad av att slippa stress eller rutiner när jag blir klar med saker. Sysslolöshet överhuvudtaget är alltså inte min grej.

Den här terminen (jag tänker fortfarande i skoltermer) då jag har varit arbetslös och försökt plugga upp två av mina gymnasiebetyg på Komvux genom fullkomligt självständigt pluggande, har varit den skönaste men också en av de mest psykiskt påfrestande perioderna på länge. Faktum är att jag inte kan minnas någon liknande period i mitt liv eftersom det här har varit första gången jag inte gått i skolan (om man inte räknar med mina första 6 år innan jag började grundskolan). Visst har det varit skönt att slippa tänka på prov eller tentor och bara bry sig om en sak i taget men samtidigt kan jag fortfarande, efter 5 månader, inte vakna klockan 11 på morgonen med ett helt gott samvete.

Saken är den att jag behöver rutiner, jag behöver kunna bolla flera grejer samtidigt, även om det blir kaos i mitt huvud så lyckas jag alltid hantera det på något sätt. Det tar upp hela min uppmärksamhet och koncentration och håller mig faktiskt från diverse olika psykiska kriser som att bli deprimerad. Jag menar inte att jag aldrig mår dåligt ifall jag har fullt, det går inte att förneka hur mycket skada det kan göra att ha för fullt upp, men detta är helt enkelt vad jag är van vid.

Har en vana av att inte orka ta initiativ till att göra saker (gå ut, vara social, shoppa, you name it…) om jag inte absolut “måste” för att jag ska till skolan eller jobbet eller vad det nu kan vara. Det händer alltså lätt att om jag inte har någon specifik anledning till att åka in till Lund eller Malmö så gör jag inte det. Jag blir kvar här hemma vilket resulterar till att jag lätt blir uttråkad och får tid att bli deprimerad…

I-landsproblem I know, but still…Därför ser jag fram emot att börja på en sommarkurs i Handelsrätt vid Lund universitet om två-tre veckor. Då får jag en anledning till att vara ute mer i det förhoppningsvis vackra sommarvädret och njuta av en kall läsk vid någon mysig park eller promenera i stan. Kan knappt bärga mig faktiskt! Förstår mig inte på de som t.ex. är hemmafruar och är vana vid att vara hemma om dagarna. Seriöst, jag hade aldrig överlevt utan att bli galen!

Idag kom min syster, Valmire, hem från en skolresa i Gamleby (ligger nånstans i Småland). Hon har varit borta under hela veckan eftersom hennes skola alltid gör en sån här resa varje termin, vilket innebär att det är obligatoriskt att följa med.

Vi har suttit och snackat väldigt länge och hon hade ganska mycket att berätta. Mest handlade det om att hon irriterade sig på att vissa tjejer i hennes klass hade blivit tjuriga på henne för att hon umgicks med några andra tjejer också och alltså inte bara var med dem. På så sätt har hon fått stå ut med deras gnäll under en stor del av resan.

Hela samtalet vi hade påminde mig om när jag var 15 och gick på högstadiet. Har aldrig förstått varför folk är så fruktansvärt omogna i den åldern - för att inte tala om elaka! Sen när de helt plötsligt börjar gymnasiet så blir de som helt andra personer. Det är såklart en bra sak men har aldrig riktigt förstått varför denna övergång från omognad till någorlunda mogen sker så extremt snabbt. Jag menar, man är ju inte så mycket äldre när man precis börjat gymnasiet som när man gick i nian. Hur mycket kan det skilja? Två-tre månader?

Visst kan det bero på att man byter skola och måste inse att saker och ting är mer på allvar, men ändå. Jag har själv nästan bara hemska minnen från högstadiet och jag sympatiserar med dem som går i högstadiet och ogillar det. Det är en oerhört jobbig period, fyllt av grupptryck och självförsäkran. Alla försöker hitta sig själva under tiden som de är noga med att trycka ner andra så mycket som möjligt för att själva inte bli utkonkurrerade i umgänget eller falla “offer” för någon. Högstadiet styrs av s.k. “Jante”-lagen: man ska inte tro att man är nån!

Jag medveten om att jag låter fruktansvärt bitter och jag tror att det är ganska tydligt att jag fullkomligt hatade högstadiet och anser det som den värsta perioden av mitt liv. Under den här tiden gäller verkligen att “döda” eller själv “bli dödad” samtidigt som alla (inklusive mig själv) egentligen innerst inne är så fega.

Det finns dagar där jag vaknar och verkligen är tacksam för att jag har kommit förbi den perioden för länge sen!

Använder mig av min kära vän Evelinas favoritord i min titel. Tycker att det absolut passar in i det här sammanhanget.

Okej, jag är visserligen inte alls någon bra fotograf men jag var tvungen att ha med bilden för att demonstrera min längtan till värme! Bilden tog jag vid framsidan av vår trädgård här hemma där det har börjat växa ut blommor för längesen. Frågan har bara varit om de hinner växa innan kylan tar död på dem.

Jag har inte varit på någon riktig semester utomlands på nästan två år nu! Jag räknar inte med resan till Rom som jag gjorde med latingruppen i 3an på gymnasiet eftersom det inte direkt klassas som “semester”. Det jag behöver är lite sol, att det ska vara så mycket begärt. Och nej, jag bryr mig inte om det blir soligt och fint i Sverige under sommaren, jag vill utomlands.

Det handlar inte om att jag har mycket press på mig och behöver vila upp mig. Det handlar helt enkelt om att fly någonstans långt bort så att jag kan komma hem med nya krafter och ork till att vara kvar här i högst ett år till för att sedan åka iväg igen. Jag fick aldrig en riktig semester i somras och att vara kvar i Sverige i över ett år utan att någonsin lämna landet är fruktansvärt deprimerande för mig; jag klarar helt enkelt inte av det.

Jag vill åka till något varmt ställe och känna solen mot min hud, inte vakna upp i ett kallt rum (mitt element har gått sönder för ett bra tag sen) och inte orka gå upp p.g.a. att det innebär att jag måste lämna värmen under mitt tjocka täcke. Jag är medveten om att det ändå har blivit liite varmare här eftersom det är vår, men är varmt solsken verkligen alldeles för mycket att begära?

Är det inte ironiskt att de fattiga i exempelvis Afrika har hur mycket sol de vill ha, medan jag som i hela mitt liv har haft råd att äta mig mätt längtar efter chansen att kunna gå ut i t-shirt och shorts?
För att inte tala om det faktum att de har hur mycket sol som helst men knappt något rent vatten medan jag har hur mycket vatten som helst men måste klara mig utan sol under största delen av året?
Livet är verkligen inte rättvist…