... Come to an End?
Ja, det är ingenting som behövs förklaras och det handlar inte heller om att citera Nelly Furtado utan det är helt enkelt sant.
Varför i all världen måste det vara så?

Sent igår kväll blev jag klar med Så länge vi båda andas (a.k.a. Breaking Dawn), fjärde och sista delen ur Twilight-serien. De av er som tyckte att sista boken var dålig (inte för att jag tror att dessa personer råkar läsa min blogg) kan slänga er i väggen! Jag förstår ärligt talat inte hur den hade kunnat bli bättre än vad den är. Personligen blev jag mycket nöjd med boken och hela serien i allmänhet. De råkar faktiskt vara bland mina favoritböcker, tillsammans med Harry Potter-böckerna, som ju allihop också är färdigskrivna.

Med andra ord är de två bokserier jag gillar mest slut och färdiglästa. Visst finns det en viss glädje i att ha följt med på en resa från början och ända in på slutet men med den glädjen kommer också en oundviklig sorg… I alla fall för mig. Jag har alltid lyckats få någon slags personlig relation till alla böcker jag verkligen tyckt om att läsa och att helt plötsligt inse att “Nu är det slut. Det här var allt” är någonting jag har svårt för att hantera. Å andra sidan finns det ingenting jag kan göra åt saken.

Har alltid försökt trösta mig själv med att jag ju alltid kan läsa om böckerna och uppleva alltihop gång på gång om jag vill, men det kommer ändå ta lite tid för mig att komma över den plötsliga tomheten jag känner just nu.
Böcker har alltid, tillsammans med filmer, varit min räddning, min flykt från verkligheten då den varit som jobbigast eller tråkigast. Om jag läser en bok jag verkligen gillar så fastnar jag totalt, jag lever mig in i alltihop och glömmer omvärlden under den tid som jag läser. Det är en underbar känsla jag nog aldrig skulle byta ut mot någonting. Detsamma gäller oftast för en del filmer, beroende på hur fast jag är i dem.

Bra böcker är den bästa terapi jag vet, och det är någonting jag håller fast vid. Varför måste då de böcker jag gillar mest ta slut? Tekniskt sett förstår jag ju varför, men den själviska och känslomässiga delen av mig vill alltid ha mer.
Funderar på om jag inte ska ta och börja läsa om en del Harry Potter-böcker för det känns som om jag kommer ihåg vissa handlingar mer än andra. När det gäller Twilight har jag ju åtminstone första boken där jag kan få uppleva äventyret från första början igen…

Yes! I morgon är dagen jag har väntat på så länge! Äntligen börjar Gossip Girl på amerikansk TV. Det har varit uppehåll nu i över en månad…

Så den 16 mars kl. 20.00 i USA, visas de nya avsnitten. För mig, stackaren i Europa, så kan jag inte se de nya avsnitten förrän den 17 mars, d.v.s. imorgon, med tanke på tidsskillnaderna.

Woho! I morgon får jag se min brittiske favoritsnygging, Ed Westwick, som den oemotståndlige Chuck Bass, men också min favoritkaraktär, Blair Waldorf.

Var bara tvungen att lägga upp en bild på Ed så jag kan ha något att dregla över när jag kollar på denna sida, hehe.

Visserligen har jag fyllt 20 men det hindrar mig inte från att vara galet besatt av saker som annars kan anses som “tonårstrams”. Under de senaste veckorna har jag varit absolut galen i Twilight-serien (Gossip Girl har uppehåll i USA fram till mars så jag måste ju hålla mig sysselsatt med annat). Jag kan alltså inte tänka på något annat och jag är mer galen i böckerna nu än vad jag var då jag faktiskt läste första boken för första gången, för två år sen.

Jag såg även filmen med min syster dagen efter premiären och. Hon blev överförtjust och jag gillade filmen sjukt mycket. Nu när jag, som tidigare nämnt, är sysslolös har jag tagit mig tid till att läsa ut både andra och tredje boken, som jag blev klar med för ett tag sen nu. Har t.o.m. laddat ner Breaking Dawn, den fjärde och sista delen här på datorn eftersom jag inte orkar ställa mig i kö för att låna den på biblioteket. Känner inte heller för att köpa den eftersom jag hellre vill ha den på svenska.

Nu när det dessutom är bokrea så lyckades jag hitta första boken för ett bra pris på Adlibris som jag har beställt och väntar på att få vilken dag som helst den här veckan, wiee!

För att återgå till filmen som ju har fått väldigt mycket uppmärksamhet just för att den baseras helt på den första boken, så tyckte jag att den var väldigt välgjord. Den överträffade med andra ord mina förväntningar. Jag var nämligen lite osäker när jag hörde att det skulle komma en film eftersom jag tänkte att den inte skulle göra boken rättvisa. Det påminner mig om hur Harry Potter-filmerna är gjorda som, enligt mig, absolut inte gör böckerna rättvisa eftersom filmerna framställs som väldigt barnsliga jämfört med böckerna.

Däremot blev jag helt och hållet nöjd med Twilight-filmen och tyckte att den var väldigt omfattande och höll sig väldigt trogen till boken. När jag läste om boken på engelska för bara några dagar sen insåg jag att det var mycket jag hade glömt och att de har ändrat en del scener och detaljer i filmen av helt praktiska skäl, för att man även som icke-läsare av böckerna, ska kunna förstå och hänga med i handlingen.

Jag, precis som så många andra, hade väldigt stora förväntningar på karaktären, Edward, eftersom killen i stort sett ska vara gudomligt perfekt till utseende och uppförande. Jag tycker att Robert Pattinson var så perfekt som det nu gick att hitta. Han är väldigt duktig och för ett ögonblick när jag satt framför bioduken, så glömde jag att han faktiskt är Cedric Diggory i fjärde Harry Potter-filmen.
Jag blev även nöjd med Kristen Stewart som Bella, även om jag i början var förvånad av att de valt just henne för rollen. Jag har sett skådespelerskan i nån tidigare film och det faktum att hon ser så “badass” ut i verkligheten, gjorde att jag inte riktigt kunde föreställa mig henne som oskuldsfulla Bella Swan. Dock gjorde hon bra ifrån sig och det fanns riktigt bra kemi mellan henne och Robert Pattinson, vilket nästan var viktigast eftersom filmen till största del ska porträttera deras unika relation.

Medan jag väntar på att filmen ska komma ut på DVD (April är lååång tid….) så har jag i alla fall soundtracket här på datorn. Bra musik har de i filmen, det är värt att tillägga. Har börjat uppskatta Paramore mer och mer faktiskt…