Finns det egentligen folk man uppskattar mer än sina närmaste vänner? Svaret är naturligtvis nej.

Snackade nyss med Albulena på msn och det hon skrev gjorde mig så rörd att jag kände mig tvungen till att lägga upp det här. Har inte fått en så fin komplimang på väldigt länge .

Livet blir så mycket bättre och känns genast rikare när man har underbara vänner, det kan nog de flesta hålla med om!

Jippi! Såg nyss att bidraget från CSN har dykt in i mitt konto! Nu är jag 2000 kr rikare och behöver inte längre ta en massa pengar från mitt sparkonto (som i nuläget är för litet för att ens kallas så).

*Pust*. Livet leker när man har pengar och suger när man inte har det. Fruktansvärt frustrerande, det här med pengar. Att man liksom är så beroende av det är både fascinerande och skrämmande, om man tänker efter.

Nåja, nu har jag åtminstone råd med en del av de böcker jag behöver köpa och det känns som en lättnad. Måste dock hålla hårt i plånboken för jag vet hur snabbt det kan ta slut om man inte är väldigt noga med vad man spenderar dem på. Tro mig, även om jag inte har stor erfarenhet av arbetslivet är jag ändå fullt medveten om pengars värde och att det gäller att vara ansvarsfull och tänka på var de går någonstans.

Jag har i alla fall några månaders erfarenhet av att enbart leva på besparingar, och det kan jag säga, suger!

Jag känner en slags liten oro och ovilja inför morgondagen. Jag hade tur som var ledig idag men i morgon har jag föreläsning igen kl: 9.00.

Känner att jag inte riktigt är förberedd för en föreläsning i köprätt, av det skälet att jag inte kunnat få tag i boken vi behöver om just köprätt. Har visserligen beställt den igår på Adlibris men det lär ju dröja innan den kommer hem till brevlådan.

Vad jag mest är orolig över är hur jag ska ha råd med all den här litteraturen som är obligatorisk inför en kurs som bara är en och en halv månad. Det rör sig liksom om 5-6 olika kursböcker som man faktiskt behöver läsa för att begripa något om varje del vi går igenom på föreläsningarna.

Är alltså smått orolig att jag inte kommer klara kursen om jag inte går och jagar böcker och blir pank istället. Jag får som tur är bidrag från CSN under sommaren för annars hade jag inte haft pengar alls, men ändå känns det inte som om det kommer räcka. Juridikböcker är ju så sjukt dyra också! Jag vill inte behöva be mina föräldrar att betala min kurslitteratur, även om de nu faktiskt erbjöd sig till att köpa bl.a. en lagbok.

Nej, jag får dåligt samvete av att be mina föräldrar om pengar till något, för det känns som om man vid 20-års ålder har passerat den tid där man kan tigga pengar eftersom man numera ska ha egna.

Jag hoppas bara att jag klarar mig den här sommaren, både med litteraturen, samt allt annat nödvändigt som jag behöver. Det blir i alla fall inte mycket lyx för min del men det är inget problem för mig. Vid det här laget är jag ju väldigt van och har faktiskt t.o.m. blivit mer medveten och oberoende av att köpa grejer och unna mig saker som jag inte kunde “leva utan” innan.

Så visst har jag lärt mig något av att vara fattig de här senaste månaderna.

Älskar att se klipp av Björn Gustafsson på Parlamentet :D.

Det här klippet blev en av mina absoluta favoriter när jag först såg det för flera veckor sen, men kom att tänka på det nu när jag kom på att jag missade gårdagens avsnitt av Parlamentet.

Jag har visserligen ingen erfarenhet av massa en brats på Stureplan men jag kan ändå tänka mig att liknelsen är sjukt klockren! För er som har sett den innan kan jag säga att den är värd att se fler gånger, haha.

EDIT: När jag ändå tar upp Björn Gustafsson så hittade jag även detta asroliga klipp, också från Parlamentet. Här spelar han även blatte från förorten, en rejäl förändring från brat-attityden i klippet ovan.
Som sagt, han är grymt rolig, den här killen!

Hmm, vad gör man egentligen de nätter man inte kan sova? Jag har egentligen aldrig haft sömnproblem, oftast har det snarare varit att jag väldigt gärna velat vara uppe men inte orkat typ.

Det känns som om det skulle behövas nån sorts lista över nattaktiviteter så man kan ha något att göra om man nu inte kan sova eller inte vill sova.
Just nu känner jag att det är alldeles för varmt i mitt rum för att faktiskt sova. Visst skulle jag bara kunna låta fönstret vara öppet lite men samtidigt har jag en liten fobi för diverse varelser som kan krypa in (i vissa fall t.o.m. flyga) vilket gör att jag känner att jag kanske inte kan sova utan att vara lite orolig.

Någonting som jag gillar att ägna sömnlösa nätter åt är att antingen läsa en riktigt spännande eller mysig bok, eller titta på en riktigt bra film. Just nu vet jag inte om det finns något speciellt jag känner för att läsa/titta på.
Jag vet inte ens om jag känner för att kolla på film just nu… I så fall skulle det nog vara något riktigt mysigt men berörande, som Meet Joe Black (en extremt underskattad och bra film med Brad Pitt) eller kanske Speak som jag alltid har en soft spot för. Eller ska jag se på något roligt och mer glammigt, som säsong 1 av Gossip Girl? Eller dregla över Marlon Brando i A Streetcar Named Desire (a.k.a. Linje Lusta, på svenska)?

Ja, det finns egentligen mycket att välja mellan, frågan är bara om jag orkar. Saken är den att jag väldigt gärna vill läsa något men har ingen direkt aning om vad jag är sugen på, och The Vampire Lestat känns faktiskt inte så lockande just nu. Hmm… det är svårt det här.. Hade jag haft New Moon så hade jag utan tvekan slängt mig över boken och läst om den på en gång men nu råkar det ju vara så att jag inte har den, och då måste man helt enkelt hitta något annat.

Nu när jag tänker efter, ifall jag verkligen hade orkat vara uppe så länge, hade jag lätt kunnat se Gone With the Wind, för den har jag inte sett på väldigt länge… Åh, den filmen gör mig alltid så glad och bra till mods!:)

Jag har funderat på om inte jag är på väg att bli deprimerad… Egentligen hatar jag att klaga och ens erkänna att det skulle finnas en chans till att jag skulle vara deprimerad eftersom jag ju inte lider utav något allvarligt och jag har dessutom alltid avskytt folk som är så otacksamma i livet att de inte inser att de faktiskt har det bra mycket bättre än vad många andra i världen har…
Det är bara det att på senaste tiden har någonting helt enkelt känts ovanligt fel, och många gånger känns allt fel.

Nu för tiden tycks jag hitta negativa saker med nästan allt, mig själv, min omgivning, samhället o.s.v. Jag känner att jag är fruktansvärt trött på så mycket. I flera dagar har jag nu gått och tänkt på vad som är fel på det här jävla samhället egentligen. Jag vet inte vad det är jag hatar mest, om det är hyckleriet eller den brutala egoismen, eller något annat vanligt förekommande som jag inte kan komma på just nu. Vad som också stör mig är att det faktiskt inte går att komma undan samhällets lagar och normer, eftersom man tvingas vara en del av det, och därför måste man alltså anpassa sig. Det är svårt att bara säga “Nej, jag vill inte leva på det här sättet utan jag tror jag hellre vill leva så här”. Det spelar ingen roll att folk säger att de är öppna och hänsynsfulla, de kommer fortfarande att döma en eller tycka att man är galen bakom ryggen på en, eller i vissa fall t.o.m. framför näsan på en.

Något som jag kan tycka är väldigt konstigt är klassificeringen på vad som anses accepterat och vad som inte anses accepterat enligt samhällets normer (iofs också enligt lagarna). Många gånger går det helt enkelt inte ihop och vissa saker som faktiskt kan vara riktigt befängda blir aldrig ifrågasatta; man bara accepterar det. Sen är detta, som jag nämnde innan, en del av hyckleriet. Individualismen är ett exempel på en typisk grej som prioriteras i väst. Alla blir vi uppmuntrade till att vara oss själva, lyssna på vår egen vilja och uppfylla våra egna drömmar, men givetvis tycks också detta ha en gräns. För Gud nåde den som får för sig att göra eller tycka något som ingen annan gör! Då är man ju konstig, eller i värsta fall betraktas man som galen! Nej, det är i vårt samhälle underförstått att alla ska växa upp, utbilda sig, skaffa sig ett bra jobb och jobba stenhårt dessutom, helst ska man bli rik också (och kan man klämma in titeln “kändis” i sin livshistora får man ju dessutom en guldstjärna!). Därefter, när man nu gjort karriär, ska man vid sisådär 30-40 år skynda sig att gifta sig (eller vara sambo för de som känner sig alltför “bundna” i ett äktenskap och måste ha det lätt för sig för att lämna ett förhållande…) och skaffa barn, för att sedan återgå till att engagera sig i det stressfyllda och krävande arbetet precis som innan när barnen väl har växt lite. Har det aldrig slagit någon att framgång i karriären kanske inte nödvändigtvis är huvudingrediensen till lycka?

Missförstå mig inte, jag säger inte att man inte ska jobba, för det är klart att det är både svårt och jobbigt att inte ha en egen inkomst men varför denna besatthet med att vara så framgångsrik och ha så mycket pengar? Vad är det egentligen som säger att man skulle bli lycklig av att ha mycket pengar? För er som någon gång har sett filmen Fight Club så kan jag säga att det här citatet av Brad Pitt beskriver till stor del, min poäng i den här paragrafen: “We are by-products of a lifestyle obsession. Murder, crime, poverty, these things don’t concern me. What concerns me are celebrity magazines, television with 500 channels, some guy’s name on my underwear.”
Jag kan i ärlighetens namn säga att min åsikt om shopping kan variera väldigt mycket. Om jag verkligen vet vad jag vill ha tycker jag om att kolla efter det där speciella jag längtar efter men det har funnits oräkneligen många gånger då jag har gått förbi många klädaffärer och nästan mått illa av tanken på att gå in och köpa något därifrån… T.o.m. TV känns sjukt monotont nu för tiden… Det känns nästan som om jag har växt ifrån TV för inget som visas är något jag orkar engagera mig i.

Annat som gör mig fruktansvärt trött på det här samhället är den byråkratiska metoden att allting ska gå igenom en process. Så fort det gäller viktiga grejer (spelar nästan ingen roll vad det rör sig om) kan man aldrig som vanlig människa lita på att saker och ting ska fixa sig genom ett enda telefonsamtal. Nej då, man måste ständigt vara beredd på att behöva kontakta först person A, som vill att man ska vända sig till person B, som säger att denne inte sköter just den här typen av saker utan måste koppla en till C som ringer D som sedan kräver att man ska fylla i någon blankett och posta den till och skicka den till E, som i sin tur påstår att man ska vända sig till A och sedan är man åter tillbaka på ruta ett…Till slut är man som individ så hjälplös och trött att man tappar hoppet på ens försöka mer. Fy fan vad sådant gör mig arg!

Nej, det finns så mycket grejer som är fel i det här perfekt organiserade och lagbundna samhället. Man anses exempelvis vara en ociviliserad idiot om man prioriterar att skaffa familj istället för att göra karriär. Visst, jag kan erkänna att jag tycker att utbildning och en viss ekonomisk säkerhet ska komma innan familjen men samtidigt tycker jag det är sjukt modigt av de unga människor som hittar sätt att klara sig och ändå gifter sig och skaffar barn, vilket man ju tydligen inte “får” göra innan man är minst 30 år i dagens samhälle.
Egentligen har jag nu bara nämnt några få saker som jag stör mig på. Det finns ju t.ex. också det sjuka kroppsidealet, djurplågeriet (vad ger människor rätten att tro att de kan göra precis vad fan de vill mot andra varelser på jorden?), klimatmisshandeln, egoismen och den totala bristen på hänsyn till andra människors lidande, och tja… listan kan göras lång..

Det var egentligen inte meningen att jag skulle babbla så mycket men jag kan inte hjälpa att jag känner mig så hjälplös och kanske låter som någon gnällig tonåring men jag kände att jag var tvungen att få ut det jag kände och tänkte. Jag hoppas att känslan av depression går över snart, men det är svårt att ha sina naiva fantasier om hur vacker världen är när man var barn och sedan som tonåring och vuxen upptäcka att allting kanske var en lögn…

Jag tog mig nyss en titt på mitt kurschema på internet och upptäckte en oerhört glad överraskning som jag aldrig märkt innan! Jag är ledig hela juli månad!

Och inte bara fyra vanliga veckor, utan fem! Wohoo! Detta betyder ju att jag kanske kan åka iväg på en efterlängtad semester och slipper vara kvar i Sverige två år i sträck.
Åh, inget gör mig lyckligare än tanken på att få tid till att åka iväg någonstans långt bort över sommaren, spelar nästan ingen roll var!

De här två senaste dagarna har varit sjukt påfrestande! Jag spenderade hela gårdagen med att först bege mig till min första föreläsning (som bara det var sjukt jobbigt att efter flera månaders slapphet helt plötsligt sitta igenom 3 timmar och veta att man måste vara koncentrerad för att inte missa något). Därefter åkte jag ner till centrum för att köpa en kursbok i Civilrätt på Andrahandsbokhandeln (juridikböcker är svindyra!) som är obligatorisk. Efter det tog jag bussen hem och passade även på att köpa en bukett blommor och kort. När jag väl var hemma var klockan ca 14.00 och jag insåg att jag hade knappt 3 timmar på mig att äta något snabbt (jag var vrålhungrig eftersom jag bara ätit frukost vid 7-tiden), färga håret, duscha och göra mig i ordning för att ta bussen som skulle åka in till Lund 16.45. Jag hann med nöd och näppe precis i tid till bussen, bärandes på min handväska, en påse där jag la i blombuketten och ett gigantiskt paraply (det var förskräckligt dyster väder igår).

Studentfesten jag var bjuden till började egentligen 18.00 men för er som är vana vid att regelbundet förlita er på kollektivtrafik för att komma nånstans, vet ni att man i stort sett måste planera hela dagen efter buss - eller tågtider som aldrig stämmer överens med tider och möten man planerat. Jag kom alltså till Lund redan vid 17.00 men var tvungen att vänta minst 20 min på tåget också.
Väl på festen var det riktigt trevligt och jag fick i alla fall bli mätt. Kom hem vid 23-tiden eftersom jag visste att jag dagen efter (alltså idag) hade ytterligare en 3-timmarsföreläsning som började 9 på morgonen.

Idag var kanske inte lika hektisk som gårdagen men det som ställde till det för mig var att jag bara sovit max 5 timmar under natten. Så när jag “vaknade” idag vid 7-tiden såg jag till att dricka kaffe för att minimera chansen att bryta ihop av trötthet från både igår och bristen på sömn. Jag fick kom hem direkt efter föreläsningen och fick äta i lugn och ro, som tur var. Passade även på att ta en tupplur i soffan för att få bort en del av tröttheten och illamåendet som av någon anledning har förföljt mig under hela dagen. Vet inte om det beror på att jag helt plötsligt varit riktigt stressad och haft fullt upp två dagar i sträck efter att ha varit i stort sett stress - och bekymmersfri i några månader, och på så sätt även påverkat kroppens reaktion på mat, eller om det har att göra med något helt annat.

Vad som var speciellt med idag var att min brorsa tog studenten, så naturligtvis befann sig hela familjen på plats inför utsläppet!

Det var så klart ett lyckligt ögonblick för hela familjen, men framför allt för min bror såklart. Jag fick en aning nostalgi från året innan när jag ännu en gång befann mig på min gamla skolgård, den här gången med min familj för att vänta på att min bror skulle springa fram glad och överlycklig i fin kostym och studentmössa! Därefter begav vi oss hem och hade en privat liten fest här hemma. Min pappa har grillat en massa god kött som jag inte har vågat äta av rädsla för att må illa av att äta så mycket “av det goda” på en gång, men jag har ändå haft väldigt trevligt.

Om du läser det här, Butrint, så önskar jag dig än en gång stort grattis till studenten!;)