Jag har varit på ovanligt bra humör idag. Det kan nog för det mesta bero på det underbara vädret som vi hade. När jag såg hur mycket solen sken utanför fönstret var jag bara tvungen att gå ut på framsidan av huset och känna av värmen och luften. Det var nästan som sommar (nåja, svensk sommar alltså) och jag stod som förundrad och bara njöt av att få känna starkt solljus mot ansiktet.
Fick också syn på en söt liten nyckelpiga som gick omkring, precis i närheten och jag greps av en stor lust att fotografera den. Tyvärr visade det sig att kameran hade väldigt dåligt batteri och just som jag trodde att jag skulle få en bra bild, stängde den hela tiden av sig. Det är därför som jag, trots att jag så gärna ville ta en bra bild, inte har lagt upp någon i det här inlägget

Som vanligt när det är soligt och någorlunda varmt så har mitt goda humör också resulterat till att jag har varit mer energisk än vanligt. Jag har dammsugit mitt rum riktigt ordentligt (det fanns stora dammtussar i varenda hörn när jag vaknade i morse) och större delen av övervåningen och nedervåningen.

Fick dock inget plugg gjort idag; sol och plugg hör sällan ihop i mitt fall, men för bara några timmar sen var jag ute och övningskörde med pappa. Till skillnad från körningen igår, som i stort sett var katastrofal eftersom jag knappt kunde hantera kopplingen ordentligt. Idag lyckades jag “köra mjukt” och hantera kopplingen och allt annat riktigt bra. Jag fick till och med köra ända från Willys och hela vägen hem! Det var riktigt läskigt att köra när det var så pass mörkt och speciellt läskigt är det att köra i rondeller, tycker jag. Det känns som om alla närmar sig från alla håll för att köra på en…
Däremot var det på ett sätt enkelt eftersom det inte fanns så mycket trafik just vid den tiden på en vardag. Jag lyckades i alla fall köra ända hem (även fast pappa såklart fick poängtera var och när jag skulle svänga eftersom jag inte visste vilken väg jag skulle köra) och pappa tyckte att jag gjorde jättebra ifrån mig idag! Yippie!

Nu tänker jag kämpa för att behålla kvar den kunskapen jag har och komma ihåg vad jag kan förbättra, för jag vill väldigt gärna ha körkort snart!

... Come to an End?
Ja, det är ingenting som behövs förklaras och det handlar inte heller om att citera Nelly Furtado utan det är helt enkelt sant.
Varför i all världen måste det vara så?

Sent igår kväll blev jag klar med Så länge vi båda andas (a.k.a. Breaking Dawn), fjärde och sista delen ur Twilight-serien. De av er som tyckte att sista boken var dålig (inte för att jag tror att dessa personer råkar läsa min blogg) kan slänga er i väggen! Jag förstår ärligt talat inte hur den hade kunnat bli bättre än vad den är. Personligen blev jag mycket nöjd med boken och hela serien i allmänhet. De råkar faktiskt vara bland mina favoritböcker, tillsammans med Harry Potter-böckerna, som ju allihop också är färdigskrivna.

Med andra ord är de två bokserier jag gillar mest slut och färdiglästa. Visst finns det en viss glädje i att ha följt med på en resa från början och ända in på slutet men med den glädjen kommer också en oundviklig sorg… I alla fall för mig. Jag har alltid lyckats få någon slags personlig relation till alla böcker jag verkligen tyckt om att läsa och att helt plötsligt inse att “Nu är det slut. Det här var allt” är någonting jag har svårt för att hantera. Å andra sidan finns det ingenting jag kan göra åt saken.

Har alltid försökt trösta mig själv med att jag ju alltid kan läsa om böckerna och uppleva alltihop gång på gång om jag vill, men det kommer ändå ta lite tid för mig att komma över den plötsliga tomheten jag känner just nu.
Böcker har alltid, tillsammans med filmer, varit min räddning, min flykt från verkligheten då den varit som jobbigast eller tråkigast. Om jag läser en bok jag verkligen gillar så fastnar jag totalt, jag lever mig in i alltihop och glömmer omvärlden under den tid som jag läser. Det är en underbar känsla jag nog aldrig skulle byta ut mot någonting. Detsamma gäller oftast för en del filmer, beroende på hur fast jag är i dem.

Bra böcker är den bästa terapi jag vet, och det är någonting jag håller fast vid. Varför måste då de böcker jag gillar mest ta slut? Tekniskt sett förstår jag ju varför, men den själviska och känslomässiga delen av mig vill alltid ha mer.
Funderar på om jag inte ska ta och börja läsa om en del Harry Potter-böcker för det känns som om jag kommer ihåg vissa handlingar mer än andra. När det gäller Twilight har jag ju åtminstone första boken där jag kan få uppleva äventyret från första början igen…