Använder mig av min kära vän Evelinas favoritord i min titel. Tycker att det absolut passar in i det här sammanhanget.

Okej, jag är visserligen inte alls någon bra fotograf men jag var tvungen att ha med bilden för att demonstrera min längtan till värme! Bilden tog jag vid framsidan av vår trädgård här hemma där det har börjat växa ut blommor för längesen. Frågan har bara varit om de hinner växa innan kylan tar död på dem.

Jag har inte varit på någon riktig semester utomlands på nästan två år nu! Jag räknar inte med resan till Rom som jag gjorde med latingruppen i 3an på gymnasiet eftersom det inte direkt klassas som “semester”. Det jag behöver är lite sol, att det ska vara så mycket begärt. Och nej, jag bryr mig inte om det blir soligt och fint i Sverige under sommaren, jag vill utomlands.

Det handlar inte om att jag har mycket press på mig och behöver vila upp mig. Det handlar helt enkelt om att fly någonstans långt bort så att jag kan komma hem med nya krafter och ork till att vara kvar här i högst ett år till för att sedan åka iväg igen. Jag fick aldrig en riktig semester i somras och att vara kvar i Sverige i över ett år utan att någonsin lämna landet är fruktansvärt deprimerande för mig; jag klarar helt enkelt inte av det.

Jag vill åka till något varmt ställe och känna solen mot min hud, inte vakna upp i ett kallt rum (mitt element har gått sönder för ett bra tag sen) och inte orka gå upp p.g.a. att det innebär att jag måste lämna värmen under mitt tjocka täcke. Jag är medveten om att det ändå har blivit liite varmare här eftersom det är vår, men är varmt solsken verkligen alldeles för mycket att begära?

Är det inte ironiskt att de fattiga i exempelvis Afrika har hur mycket sol de vill ha, medan jag som i hela mitt liv har haft råd att äta mig mätt längtar efter chansen att kunna gå ut i t-shirt och shorts?
För att inte tala om det faktum att de har hur mycket sol som helst men knappt något rent vatten medan jag har hur mycket vatten som helst men måste klara mig utan sol under största delen av året?
Livet är verkligen inte rättvist…

Jag har inte kunnat skriva på minst ett år, känns det som. Varje gång jag tänker “nu ska jag för helvete skriva något” eller dokumentera saker så känner jag att jag är fast.

Som tur är började jag lite smått för någon vecka sen men det känns väldigt jobbigt att hela tiden vara medveten om att det man skriver inte är tillräckligt bra (ja, jag är en perfektionist och ställer alltid höga krav på mig själv). Ibland är det fruktansvärt svårt att hitta rätt ord trots att man vet precis vad det är man vill skriva. Då blir det också så lätt att skjuta upp det.

Jag kan ta fram gamla uppsatser jag har skrivit om diverse olika saker och tycka att det är riktigt bra och professionellt skrivet. Varför kan jag då inte skriva vanlig skönlitteratur? Såå svårt behöver det ju inte vara.

Har också kommit fram till att senaste gången jag skrev i min dagbok var när jag var och besökte Stockholm, vilket var i somras.

Hmm, har försökt lägga till “Skriva” i ett anteckningsblock där jag då och då skriver en “att göra”-lista över en hel dag, men det har lett till att jag bara ignorerat just den saken men ändå fixat allt annat tråkigt.
Nej, jag måste verkligen ta och skärpa mig! Jag menar, jag har ju knappast något att skylla på...

Yes! I morgon är dagen jag har väntat på så länge! Äntligen börjar Gossip Girl på amerikansk TV. Det har varit uppehåll nu i över en månad…

Så den 16 mars kl. 20.00 i USA, visas de nya avsnitten. För mig, stackaren i Europa, så kan jag inte se de nya avsnitten förrän den 17 mars, d.v.s. imorgon, med tanke på tidsskillnaderna.

Woho! I morgon får jag se min brittiske favoritsnygging, Ed Westwick, som den oemotståndlige Chuck Bass, men också min favoritkaraktär, Blair Waldorf.

Var bara tvungen att lägga upp en bild på Ed så jag kan ha något att dregla över när jag kollar på denna sida, hehe.