En helt otrolig grej hände idag som verkligen väckte en massa minnen från Kosovo. Hela vårt kvarter drabbas av strömavbrott och det varade dessutom i mer än en timme! För att vara exakt så började det vid 19.10 och kom inte tillbaks förrän vid 20.50…

Kan bara säga att jag är djupt tacksam över att ha tillbaks strömmen för det är minsann inte kul att sitta uttråkad i köket och bara sörpla på te och spela Uno med Argeta minst fem gånger om.

Eftersom mina föräldrar absolut inte kan leva utan att dricka te efter maten fick de nöja sig med att koka det på ett väldigt gammalmodigt vis.

Hmm… jag har ingen aning om hur många det här har drabbat för det verkar bara ha påverkat vårt kvarter. Valmire, som är Borås, verkar inte ha haft några strömproblem…

Japp, igår var jag, tillsammans med mamma och mina syskon, och hälsade på Borås, min barndomsstad som, för mig, väcker känslor av både glädje och sorg. Det kändes väldigt konstigt att vara tillbaka efter så lång tid, ungefär som att komma till en parallell värld: allting är så annorlunda, men ändå likadant eftersom jag kan orientera mig precis lika mycket ändå.

Passade hur som helst på att ta lite bilder. Här kommer några som jag bara tog på själva staden. Om vi säger så här; en del är finare än andra…

Kanske lägger till lite fler bilder i nåt annat inlägg. Vi tog en himla massa bilder, speciellt när vi var uppe på berget. Har fortfarande en massa “gangster”-bilder och “action”-bilder som jag och mina systrar roade oss med att ta på varandra, haha.

Idag kom min syster, Valmire, hem från en skolresa i Gamleby (ligger nånstans i Småland). Hon har varit borta under hela veckan eftersom hennes skola alltid gör en sån här resa varje termin, vilket innebär att det är obligatoriskt att följa med.

Vi har suttit och snackat väldigt länge och hon hade ganska mycket att berätta. Mest handlade det om att hon irriterade sig på att vissa tjejer i hennes klass hade blivit tjuriga på henne för att hon umgicks med några andra tjejer också och alltså inte bara var med dem. På så sätt har hon fått stå ut med deras gnäll under en stor del av resan.

Hela samtalet vi hade påminde mig om när jag var 15 och gick på högstadiet. Har aldrig förstått varför folk är så fruktansvärt omogna i den åldern - för att inte tala om elaka! Sen när de helt plötsligt börjar gymnasiet så blir de som helt andra personer. Det är såklart en bra sak men har aldrig riktigt förstått varför denna övergång från omognad till någorlunda mogen sker så extremt snabbt. Jag menar, man är ju inte så mycket äldre när man precis börjat gymnasiet som när man gick i nian. Hur mycket kan det skilja? Två-tre månader?

Visst kan det bero på att man byter skola och måste inse att saker och ting är mer på allvar, men ändå. Jag har själv nästan bara hemska minnen från högstadiet och jag sympatiserar med dem som går i högstadiet och ogillar det. Det är en oerhört jobbig period, fyllt av grupptryck och självförsäkran. Alla försöker hitta sig själva under tiden som de är noga med att trycka ner andra så mycket som möjligt för att själva inte bli utkonkurrerade i umgänget eller falla “offer” för någon. Högstadiet styrs av s.k. “Jante”-lagen: man ska inte tro att man är nån!

Jag medveten om att jag låter fruktansvärt bitter och jag tror att det är ganska tydligt att jag fullkomligt hatade högstadiet och anser det som den värsta perioden av mitt liv. Under den här tiden gäller verkligen att “döda” eller själv “bli dödad” samtidigt som alla (inklusive mig själv) egentligen innerst inne är så fega.

Det finns dagar där jag vaknar och verkligen är tacksam för att jag har kommit förbi den perioden för länge sen!

Om det ändå vore så väl att jag var på väg till Kalifornien just nu, men nej, så är det tyvärr inte.
P.g.a. det underbart vackra vädret som överraskade mig igår så blev jag riktigt sugen på att titta på O.C. Satt i någon timma och tittade på säsong 1 som vi ändå har på DVD. Har insett att jag verkligen har saknat den och så fort solen skiner (som den ju så sällan gör i Sverige) blir jag påmind om värme, glädje, stränder och hav, och den här underbart mysiga serie!

För ett bra tag sen laddade jag ner säsong 4 och igår fick jag för mig att jag väldigt gärna ville se säsong 3 (jag är inte mycket för att kolla i kronologisk ordning) eftersom jag knappt minns någonting alls från den säsongen då den gick på TV.

Så nu tänker jag sätta mig lugnt och skönt på min säng, åtminstone efter att jag har käkat först, och njuta av de avsnitt som är klara hittills, samtidigt som jag tänker sjunga med i “theme”-låten: California, here we coooome!

Jag har varit på ovanligt bra humör idag. Det kan nog för det mesta bero på det underbara vädret som vi hade. När jag såg hur mycket solen sken utanför fönstret var jag bara tvungen att gå ut på framsidan av huset och känna av värmen och luften. Det var nästan som sommar (nåja, svensk sommar alltså) och jag stod som förundrad och bara njöt av att få känna starkt solljus mot ansiktet.
Fick också syn på en söt liten nyckelpiga som gick omkring, precis i närheten och jag greps av en stor lust att fotografera den. Tyvärr visade det sig att kameran hade väldigt dåligt batteri och just som jag trodde att jag skulle få en bra bild, stängde den hela tiden av sig. Det är därför som jag, trots att jag så gärna ville ta en bra bild, inte har lagt upp någon i det här inlägget

Som vanligt när det är soligt och någorlunda varmt så har mitt goda humör också resulterat till att jag har varit mer energisk än vanligt. Jag har dammsugit mitt rum riktigt ordentligt (det fanns stora dammtussar i varenda hörn när jag vaknade i morse) och större delen av övervåningen och nedervåningen.

Fick dock inget plugg gjort idag; sol och plugg hör sällan ihop i mitt fall, men för bara några timmar sen var jag ute och övningskörde med pappa. Till skillnad från körningen igår, som i stort sett var katastrofal eftersom jag knappt kunde hantera kopplingen ordentligt. Idag lyckades jag “köra mjukt” och hantera kopplingen och allt annat riktigt bra. Jag fick till och med köra ända från Willys och hela vägen hem! Det var riktigt läskigt att köra när det var så pass mörkt och speciellt läskigt är det att köra i rondeller, tycker jag. Det känns som om alla närmar sig från alla håll för att köra på en…
Däremot var det på ett sätt enkelt eftersom det inte fanns så mycket trafik just vid den tiden på en vardag. Jag lyckades i alla fall köra ända hem (även fast pappa såklart fick poängtera var och när jag skulle svänga eftersom jag inte visste vilken väg jag skulle köra) och pappa tyckte att jag gjorde jättebra ifrån mig idag! Yippie!

Nu tänker jag kämpa för att behålla kvar den kunskapen jag har och komma ihåg vad jag kan förbättra, för jag vill väldigt gärna ha körkort snart!

... Come to an End?
Ja, det är ingenting som behövs förklaras och det handlar inte heller om att citera Nelly Furtado utan det är helt enkelt sant.
Varför i all världen måste det vara så?

Sent igår kväll blev jag klar med Så länge vi båda andas (a.k.a. Breaking Dawn), fjärde och sista delen ur Twilight-serien. De av er som tyckte att sista boken var dålig (inte för att jag tror att dessa personer råkar läsa min blogg) kan slänga er i väggen! Jag förstår ärligt talat inte hur den hade kunnat bli bättre än vad den är. Personligen blev jag mycket nöjd med boken och hela serien i allmänhet. De råkar faktiskt vara bland mina favoritböcker, tillsammans med Harry Potter-böckerna, som ju allihop också är färdigskrivna.

Med andra ord är de två bokserier jag gillar mest slut och färdiglästa. Visst finns det en viss glädje i att ha följt med på en resa från början och ända in på slutet men med den glädjen kommer också en oundviklig sorg… I alla fall för mig. Jag har alltid lyckats få någon slags personlig relation till alla böcker jag verkligen tyckt om att läsa och att helt plötsligt inse att “Nu är det slut. Det här var allt” är någonting jag har svårt för att hantera. Å andra sidan finns det ingenting jag kan göra åt saken.

Har alltid försökt trösta mig själv med att jag ju alltid kan läsa om böckerna och uppleva alltihop gång på gång om jag vill, men det kommer ändå ta lite tid för mig att komma över den plötsliga tomheten jag känner just nu.
Böcker har alltid, tillsammans med filmer, varit min räddning, min flykt från verkligheten då den varit som jobbigast eller tråkigast. Om jag läser en bok jag verkligen gillar så fastnar jag totalt, jag lever mig in i alltihop och glömmer omvärlden under den tid som jag läser. Det är en underbar känsla jag nog aldrig skulle byta ut mot någonting. Detsamma gäller oftast för en del filmer, beroende på hur fast jag är i dem.

Bra böcker är den bästa terapi jag vet, och det är någonting jag håller fast vid. Varför måste då de böcker jag gillar mest ta slut? Tekniskt sett förstår jag ju varför, men den själviska och känslomässiga delen av mig vill alltid ha mer.
Funderar på om jag inte ska ta och börja läsa om en del Harry Potter-böcker för det känns som om jag kommer ihåg vissa handlingar mer än andra. När det gäller Twilight har jag ju åtminstone första boken där jag kan få uppleva äventyret från första början igen…

Använder mig av min kära vän Evelinas favoritord i min titel. Tycker att det absolut passar in i det här sammanhanget.

Okej, jag är visserligen inte alls någon bra fotograf men jag var tvungen att ha med bilden för att demonstrera min längtan till värme! Bilden tog jag vid framsidan av vår trädgård här hemma där det har börjat växa ut blommor för längesen. Frågan har bara varit om de hinner växa innan kylan tar död på dem.

Jag har inte varit på någon riktig semester utomlands på nästan två år nu! Jag räknar inte med resan till Rom som jag gjorde med latingruppen i 3an på gymnasiet eftersom det inte direkt klassas som “semester”. Det jag behöver är lite sol, att det ska vara så mycket begärt. Och nej, jag bryr mig inte om det blir soligt och fint i Sverige under sommaren, jag vill utomlands.

Det handlar inte om att jag har mycket press på mig och behöver vila upp mig. Det handlar helt enkelt om att fly någonstans långt bort så att jag kan komma hem med nya krafter och ork till att vara kvar här i högst ett år till för att sedan åka iväg igen. Jag fick aldrig en riktig semester i somras och att vara kvar i Sverige i över ett år utan att någonsin lämna landet är fruktansvärt deprimerande för mig; jag klarar helt enkelt inte av det.

Jag vill åka till något varmt ställe och känna solen mot min hud, inte vakna upp i ett kallt rum (mitt element har gått sönder för ett bra tag sen) och inte orka gå upp p.g.a. att det innebär att jag måste lämna värmen under mitt tjocka täcke. Jag är medveten om att det ändå har blivit liite varmare här eftersom det är vår, men är varmt solsken verkligen alldeles för mycket att begära?

Är det inte ironiskt att de fattiga i exempelvis Afrika har hur mycket sol de vill ha, medan jag som i hela mitt liv har haft råd att äta mig mätt längtar efter chansen att kunna gå ut i t-shirt och shorts?
För att inte tala om det faktum att de har hur mycket sol som helst men knappt något rent vatten medan jag har hur mycket vatten som helst men måste klara mig utan sol under största delen av året?
Livet är verkligen inte rättvist…

Jag har inte kunnat skriva på minst ett år, känns det som. Varje gång jag tänker “nu ska jag för helvete skriva något” eller dokumentera saker så känner jag att jag är fast.

Som tur är började jag lite smått för någon vecka sen men det känns väldigt jobbigt att hela tiden vara medveten om att det man skriver inte är tillräckligt bra (ja, jag är en perfektionist och ställer alltid höga krav på mig själv). Ibland är det fruktansvärt svårt att hitta rätt ord trots att man vet precis vad det är man vill skriva. Då blir det också så lätt att skjuta upp det.

Jag kan ta fram gamla uppsatser jag har skrivit om diverse olika saker och tycka att det är riktigt bra och professionellt skrivet. Varför kan jag då inte skriva vanlig skönlitteratur? Såå svårt behöver det ju inte vara.

Har också kommit fram till att senaste gången jag skrev i min dagbok var när jag var och besökte Stockholm, vilket var i somras.

Hmm, har försökt lägga till “Skriva” i ett anteckningsblock där jag då och då skriver en “att göra”-lista över en hel dag, men det har lett till att jag bara ignorerat just den saken men ändå fixat allt annat tråkigt.
Nej, jag måste verkligen ta och skärpa mig! Jag menar, jag har ju knappast något att skylla på...