Såg filmen Chicago idag. Har bara sett den enda gång tidigare och av någon anledning tror jag inte att jag uppskattade den ens hälften så mycket när jag såg den för första gången som jag gjorde när jag såg den idag.
De som känner mig väl vet att jag älskar musikaler! Har dock aldrig sett en riktig musikal live men det hindrar mig inte från att älska dem ändå. Jag döljer knappast det faktum att jag ofta önskar att livet var som i en musikal, där vardagens bekymmer dramatiseras genom spontan sång och perfekt synkroniserad koreografi. Att verkligheten så klart aldrig skulle kunna se ut på det här sättet hör ju bara inte till saken…
Hur som helst, kan inte dölja det faktum att min inspiration till att plötsligt se Chicago kom från min Glee-maraton som jag hade i förrgår då jag bestämde mig för att komma ikapp i serien.
Ett coolt nummer de gör i ett avsnitt av Glee är “Cell Block Tango” som uppenbarligen kommer från Chicago. Detta vet alla som anser sig ha koll. Kan passa på att nämna att jag inte fattade detta när jag först såg det. Jag tyckte att numret påminde mig om någonting (kommer av någon konstig anledning inte ihåg detta från filmen trots att man faktiskt inser – när man ser filmen – att det nog är Låten, med stort L) så jag sökte upp det och upptäckte till min väldigt lilla förvåning (med tanke på innehållet i låten o.s.v.) att det är en låt/ett uppträdande från denna musikal.
Liksom de flesta Glee-framträdanden är denna kortare än originalet och såväl musiken som rösterna är på något sätt mer “polerade” och nedtonade, eller hur man nu ska uttrycka det. Även om det inte riktigt kan mäta sig med originalet så älskar jag det och tycker om att lyssna på det ändå. Plus så är ju Santana så himla grym och snygg, hehe. Repliken “And then he ran into my knife. He ran into my knife ten times” är utan tvekan klockrenast!
Originalet är nästan häpnadsväckande, tycker jag. Det är, utan tvekan, mitt favoritframträdande i hela filmen. Jag kan knappt sluta sjunga med och har haft låten i huvudet i nästan 2 dagar nu (inte riktigt särskilt uppskattat av de som bor med mig, kan jag ju säga). Jag kan också nästan förstå varför Catherine Zeta-Jones vann en Oscar för sin roll i den här filmen. Hela framträdandet är (om man ska jämföra med Glee) så mycket mer brutalt, mörkt och – om man nu ska ta upp det – ocensurerat. En väldigt dramatisk och ganska komisk skildring av ren kvinnlig vrede och galenskap. Inte för att någon av dessa kvinnor är i närheten lik den genomsnittliga kvinnan, men ändå..
Som sagt så gillar jag båda men det går knappast att förneka att originalet slår allt. Vad tycker ni själva?
